I fredags bar det av till Italien och årets andra tävling. Dessvärre åkte jag helt själv då ingen kunde följa med mig. De snälla och hjälpsamma arrangörerna kom emellertid och hämtade mig på Milanos flygplats och hotellet som jag bodde på var endast 100m från starten så det gick alldeles lysande. Faktum var att jag kände mig lugn inför loppet med vetskapen om att formen tom antagligen var lite bättre än i Holland. Dessutom fick jag ett mycket varmt välkomnade av både arrangörer och presidenten för Powerman. Själva tävlingen gick i området Lecco, Como. Båda ställena helt fantastiskt vackra som jag gärna återvänder till. Noterbart är även att italienarna är mycket hjälpsamma och de protesterade vilt när jag försökte bära min väska själv som jag är van vid.

Banan var som sagt fantastiskt vacker och cykelsträckan gick i välkända cykelområden vilket även märktes av alla cyklister som fullkomligt invaderade vägarna. Löpsträckorna gick längs med den pittoreska Lecco-sjön. Första löpsträckan på 10km avverkades på ca 36minuter, vilket jag tyckte kändes fort då jag visste att cykelsträckan  minst sagt var krävande :). Nicole Klinger och jag kom loss med ca 1min och efter några snirkliga nerfarter hade jag skapat mig en lucka som jag drygade ut när det började gå uppför. Så var det dags för den betydligt brantare etappen och jag växlade ner till lilla klingan som inte svarade alls. Men så plöstligt trillade den av och hakade i min bakbroms så att den på något sätt fastnade mot hjulet så att hjulet inte alls rullade. Fantastiskt besviken insåg jag att det inte fanns något jag kunde göra mer än att bryta loppet och invänta uppsamlingsbussen och åka med den till målet. Det tog ca 3.5h eftersom vi följde den sista cyklisten. Det var för mig en intressant upplevelse att se dessa cyklister så trötta att de vinglar över hela vägen men ändå envisa som synden och kämpa sig igenom cykelmomentet. Jag brukar få höra att jag är envis men hade jag varit lika trött som de så hade jag nog ändå brutit så all heder till dem.

 

Lars K

11 maj 2011 19:06

Tråkigt! Inte att Italien var vackert och italienarna trevliga, men det är alltid trist med hårdvarufel.
Men du får väl glädja dig åt att du kommit hem till blommande rapsåkrar. ;-)

 

Sofie

13 maj 2011 08:09

Tråkigt när tekniken strular men det är ju tyvärr sånt som händer, bättre lycka nästa gång! Kram Sofie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden går och nästan hela sommaren har nu passerat. Långsamt blir jag bättre och denna vecka är det tänkt att jag ska börja träna lite lite mer vilket betyder en si så där 10-14h. Håll tummarna för att huvudet sitter kvar och armar och ben svarar - s...

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen får man hela flaskans innehåll på tallriken. Det är väl det som brukar kallas för ketchupeffekten, eller som i mitt fall att det händer massor  av saker på en gång. Nu kan jag i och för sig inte hä...

Phua vilken pärs det har varit. Efter magsjukan vars sviter fortfarande ger sig till känna genom en orolig och öm mage och lite andra besvär så börjar jag skönja ljuset i tunneln. I efterhand kan jag konstatera att det nog inte var jättebra att start...

Såhär några dagar efteråt är det nästan komiskt det som hände i Holland. Tydligen var det inte meningen att jag skulle köra denna tävling - en favorit som jag vunnit 2år i rad. Strul har det varit en bra bit innan denna tävling men låt mig börja från...

och avsaknaden av att bara kila ner två trappor till ett framdukat frukost och middagsbord är total. Dagens ständiga fråga är numera - vad ska vi äta i dag då? Något som man kanske inte kan äta som huvudmål men ändock är fantastiskt gott är hemgjort ...