Andra gången gillt tänkte jag när jag satt på planet ner till Barcelona för att köra Challange Barcelona, hel Ironman. Förra gången var ju inte så lyckat men efter att tävlingsarrangörerna lovat bättring så bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. De hade även bättrat sig på alla punkter så nu kan jag faktiskt rekommendera loppet. När vi landade var det över 20grader fast klockan var över 11 på kvällen så det lovade ju gott. Hotellet i Calella var dock ingen höjdare. Den här orten i sig verkar präglas av fulla tyska ungdomar och rökande/supande pensionärer. Hotellen å andra sidan kännetecknas av dålig mat, lyhörda rum, tältsängar att sova i och grannar som kedjeröker på hotellet. Vid just detta tillfälle så hade hela stan även invaderats av svinis??? då alla gick och snörvlade och hostade. Jag tryckte i mig lite extra kosttillskott från Great Earth och var noga med att tvätta händerna och kanske blev det räddningen då jag klarade mig från förkylning.  Innan avresa hade jag varit lite osäker på formen men väl nere kändes ändå kroppen riktigt pigg och jag såg fram emot tävlingen. Proffsdamerna startade 2min efter herrproffsen och ca 18min före första våg av age groups vilket jag tycker var jättebra. Simningen gick okej då jag hade svårt att se bojarna och navigerade fel. Jag hade tonade simglas för solens skull vilket hade varit helt rätt ifall solen hunnit gå upp! Nu simmade vi halvmörker och med tonade simglas blev det väldigt svårt att se bojarna :)! Lärdom till nästa gång, ta med både ljusa och mörka simglas!

Ute på cyklingen kände jag mig stark och hittade snabbt en bra rytm. Men så händer det! Efter 13km kör jag in i en rondell, skär den snävt för att få en så rak körlinje som möjligt utan att se att där ligger någonting på marken. Jag känner bara att jag kör på någonting och flyger av cykeln och slår i asfalten. Tack gode gud för min Giro cykelhjälm som kanske räddade livet på mig. Jag reser mig snabbt för att cykla iväg då jag märker att styret sitter skevt och en eker faskilad i bakväxeln. Poliser och åskådare strömmar till och efter en lång stund får en snäll kille loss bakväxeln och jag övertygar alla om att jag kan köra vidare. Jag cyklar på mitt skeva styre och min rasslande cykel till nästa aid station där cykelmekanikerna finns och försöker göra mig förstådd på engelska som de inte förstår. De försöker rätta till styret så att det åtminstone är körbart och jag försöker köra vidare. Cykeln känns inte okej och jag har ont lite var stans. På andra varvet måste jag återigen stanna till hos aid stationen och mekanikerna. Totalt förlorar jag ca 25-30min och efter 12km på löpningen känner jag att huvud och resten av kroppen fått nog. Istället uppsöker jag sjukstugan där de pysslar om mig och häller i mig smärtsillande och muskelavslappnade medel via dropp. Idag värker nacken och jag känner mig överkörd av en ångvält. Givetvis är jag besviken men samtidigt glad över att inte brutit något. Nu väntar ett par dagars vila och ett besök hos naprapat för att kolla nacke och rygg så att inget allvarligt hänt.