Gästbloggare: Daniel Runemalm

Idag vaknade jag upp med Peter vid min sida. Det var ett tag sen senast. Vi har inte delat säng sedan transibiriska järnvägen för tre år sedan och den avslutande hotellnatten i St. Petersburg. Sedan dess har vi varit åtskilda fram till i somras, då vi återigen bor i samma stad. Fast nu har Peter flickvän, så det minskar ju också vårt sängdelande högst påtagligt. Dessutom har vi heller ingen anledning att dela säng eftersom vi inte längre är på resande fot, så att säga.

Och eftersom Peter är morgonmänniska blev det inte revelj förrän makalöst sent på dagen - klockan nio. Sen skulle det cyklas.

Den första timmen hjälpte mp3-spelarens shuffle-mode på omväxlande Metallica och omväxlande franskakurs med fraser som "Kan ni rekommendera en bra fiskrestaurang", att ignorera det snöblandade regnet i ögonen.
Den efterföljande timmen växte misären i takt med att vätan trängde djupare in på huden.
Den sista timmen blev en kamp mot klockan - skulle jag hinna hem innan fötterna och fingrarna behöver amputeras till följd av köldskada, eller skulle jag komma hem efter att det är försent med amputation.

Trivsamt samkväm kan bedrivas på flertalet sätt – fast mat bör alltid vara involverat. Så därför bestod den utsökta kvällsvarden av en rökt makrill, två glas rött vin, en banan och en näve nötter.
Nu sitter det säkerligen ett antal människor och reagerar kraftullt i detta hemska tilltag att dricka rött vin till fisk. Trams, säger jag. Rött vin går precis lika bra som vitt.

Nu sover Peter sött i soffan bredvid mig och en godkänd dag är på väg att drifta bort. Fast drifta bort heter det nog inte på svenska. ”Drift away” är ju annars ett skönt uttryck.

Dagens enda missöde uppstod när det var tid för nyheterna. Kommer aldrig ihåg om det är på SVT1 eller SVT2, chansar fel och får några sekunders hjärtklappning när det bisarrt värdekassa Melodifestivaltramseriet flashar förbi på skärmen innan makten över fjärrkontrolen återfås och Lennart Hedenmos trygga röst istället fyller rummet.