… men skit i det, för det är ovidkommande! Vad som däremot är vidkommande är detta seklets så här långt mest överlägsna uppfinning, tillika oöverträffade och aldrig så underskattade i-landsprodukt med stort I.

Jag pratar förstås om Handsfreen! (Eller HF:en som jag brukar förkorta den.) Ett oslagbart hjälpmedel i den tidspressade vardagen och ett vitalt redskap för att förkorta och förenkla tidsanvändandet. Vi snackar synergieffekter på hög nivå här!

Handsfreen är utan tvekan, näst efter solglasögon med fotokromatiska och kontrasthöjande glas, människans största tekniska genombrott i modern tid, det vill säga efter år 2000. Längre tillbaka än så kan jag inte uttala mig om, ty då var jag bara ett barn utan rationellt tänkande, logiska resonemang, kritiskt utvärderande, visionärt vältrande och alla andra sådana icke-önskade egenskaper som förkrånglar livet något alldeles oerhört, efter att de succesivt äntrar ens själ mer och mer för varje år som går.

Hur eller hur så ska jag nu konkretisera mina hyllningsovationer till den förträffliga HF:en och dess överlägsenhet.

Redan i HF:ens begynnelse, på den tiden den hade en sladd som var tvungen att kopplas till mobilen och leda hela vägen till örat, innebar det en oerhörd möjlighet. Jag minns första gången jag kunde diska SAMTIDIGT som jag pratade i telefon! Där stod jag i diskhon, med lödder upp till armbågarna och utförde ofrånkomliga förpliktelser och pratade i telefon! Att inte behöva vänta till efter man har diskat innan man använder telefonen är ju underbart. Ett 20 minuter långt diskande följt av 20 minuters telefonpratande innebär inte längre en total tidskonsumtion på 40 minuter, utan det stannar vid blott 20 minuter! Och detta får såklart konsekvenser. Alla ”måste-samtal” behöver inte inkräkta på ens fritid, utan kan enkelt kombineras med andra tråk-saker, typ diskning.

Efter att något geni på ett godtyckligt telefonföretag uppfann Bluetooth istället för en massa sladdar som hänger i vägen, ja då är fenomenet fulländat. Hon (eller han, om det var en han, det är viktigt med genus-perspektiv!) borde ha Nobels teknikpris!

Och så har vi det estetiska. Det ser ju urknasigt och ärkefånigt ut att springa omkring på stan med en näve uppkörd i huvudet. Dessutom får man cancer i öronen om man inte använder HF, det är jag nästan säker på. I alla fall känner jag hur det susar och brusar i huvudet de fåtaliga gånger jag, huvaligen, tvingas hålla telefonen med handen, som på neandertal-tiden (dvs. innan år 2000), beroende på att batteriet i HF:en tagit slut och jag, Gud förbjude, glömt laddaren hemma, trots att den borde ligga i min man-bag så att jag alltid har den med mig och inte hamnar i plågsamma, ovan beskrivna situationer.

Just nu håller jag på att utveckla en teknik för att äta samtidigt som man pratar med Bluetooth utan att det hörs.

Tack för ordet, säger Daniel som lyckats hacka sig in på Camillas blogg och på ett egocentriskt maner uttrycker sina vurmer.