Det finns få saker som smakar så sött i munnen som en vinst och det är lätt att skapa ett beroende. Gårdagens lopp om 12.6km gick mestadels på skog- och grusvägar och innehöll en hel del rullande backar. Det må vara hur vackert och skonsamt underlag som helst i skogen men ska jag springa fort behöver jag asfalt och platt underlag. Kontenta, jag befinner mig gärna i skogen och kan rent av gärna träna där, men tävla det gör jag helst på stenhårt asfalt med fäste under fötterna. Som ni förstår så vann jag inte, nä jag kom bara tvåa då Sandra Nilsson satte av i ett rasande tempo som hon sedan bestämde sig för att hålla rakt igenom hela loppet. Själv kom jag bara tvåa och förbannade min ofokusering under loppet. Om jag ska prestera bra så behöver jag bli nervös, vilket sällan brukar vara några problem, men det var jag inte igår. Tvärtom kände jag mig seg och hängig och hade inte ens lust att ta ut mig. Under loppet funderade jag även ut ett simpass som jag tänkte köra dagen efter (typ idag då). Det och dalande form är ingen bra kombination. Positivt var i alla fall att klubben bjöd på fika efter loppet, att Daniel rusade in som överlycklig tvåa efter orienteringsfantomen Johan Modig och att mitt sura knä inte gjorde ont under hela loppet. Innan vi åkte hem delade Daniel och jag på en langos efter att Daniel nästan tjatat ihjäl sig för att få en. Själv tyckte jag inte att friterat bröd med gräddfil, rödlök och ost lockade särskilt mycket, men det var rätt okej.