Något som förundrat mig mycket är hur träningsdisciplinen skiljer sig mellan triathlon och simning. Som triathlet tränar man ofta ensam utan ständig närvaro av tränare. Vi är vana vid dessa förhållanden (därmed inte sagt att de är önskvärda eller ens att föredra) och ger oss även ut i ur och skur utan att klaga nämnvärt - okej vi muttrar några sura ord men vi tränar ändå på. I fredags skulle träningshelgen börja med ett tränarlett simpass - kors i taket. Tyvärr råkade tränaren försova sig och uteblev, vilket kan hända den bäste. Då står man som idrottare inför två val, träna själva eller gå hem. För oss var det första alternativet självklart! För en simmare hade antagligen det andra valet varit lika självklart. Lars som har ett simmarförflutet har flera gånger berättat hur han och andra simmare rådvilla väntat länge på kanten och sedan gått hem om inte tränaren dykt upp. Vidare litar de blint på dennes förmåga att konstruera bra ändamålsenliga träningspass, varför de sällan heller funderar själv eller ifrågasätter tränaren. Inte undra på att de står handfallna om denne av någon anledning inte dyker upp. De vet ju inte vad de ska göra! Jag anser att tränare är bra och fullkomligt nödvändiga ifall man ska högprestera, men att undlåta sig att tänka själv eller lära sig av sin tränare är idiotiskt eftersom det är den egna kroppen det handlar om. Studier gjorda på idrottsgymnasier i Sverige har visat att just simmare är bland de mest övertränade inom alla idrotter. Hm, kanske har det något att göra med träningsfilosofi  och kultur som vaggat in idrottaren i en övertro på att tränaren vet allt om den enskilde idrottarens kropp och träning samt att en idrottare inte bör ifrågasätta? Själv kan jag tycka att det verkar lite farligt (vilket även visat sig historiskt också) och bekvämt att lägga sig själv i händerna på en individ, utan någon möjlighet eller vilja att själv påverka, men så är jag triathlet också :-).  Men jag kan även förstå att många tränare som är vana vid vetorätt och enväldig beslutsrätt kan känna frustration med en idrottare som jag. Men i längden torde resultatet och relationen idrottare - tränare bli bättre med en demokratisk ledarstil där även ledaren på sikt gör sig själv nästan helt överflödig.

En annan sak jag lagt märke till är att de "riktiga" simmarna och simtränarna inte verkar ta vår (läs triathleternas) träning på allvar. Det känns som de tror att vi enbart leker eftersom vi ofta saknar en tränare på kanten. Därmed är det tydligen helt legalt att hunsa med oss och be oss flytta på oss i tid och otid. Dessutom är de flesta av oss triathleter inte lika duktiga på att simma som de riktiga simmarna och därmed är tydligen vår träning inte lika viktig. En logik jag inte riktigt förstår. Vi borde väl istället träna ännu mer och lägga än mer tid på simträningen av just den nämnda anledningen. Dessutom kan vi vara grymma som triathleter för i slutändan är det triathlon och inte simning vi utövar.

Träningsmässigt så har jag idag cyklat en sväng och hann hem precis innan vädret blev allt för tråkigt (jag blev bara lite blöt). Eftersom min massör klagat på att mitt vänstra ben är för klent fokuserade jag hårt på att trycka lite extra med detta. Jag tycker att jag lyckades hyfsat. Idag var även första gången som jag spelade in min tur med Wayfinder Active. Efteråt kan man se exakt hur man cyklat, hur långt, antalet hm samt hur fort. Vill kan man en tid senare cykla samma sträcka igen, GPS:en talar om hur man ska köra. Häftigt va? Är ni sugna på att ladda hem programmet kan man göra det gratis på http://www.activeoutdoor.com. Efter cyklingen sprang jag en kort runda och senare på eftermiddagen åkte jag och Lars och simmade.

Här kommer ett par bilder från träningshelgen. Den ena är när vi smaskar i oss Tessans goda vegetariska lasagne hemma hos Tove och den andra är när Bo försöker förklara för oss vad vi ska göra näst. Lägg märke till hur uppmärksamma och koncentrerade vi är :-)!