Idag var det tänkt att jag skulle cykla med klubben. Dagen till ära blåste det ursinnigt och min plan var att krypa bakom de starka grabbarna och bara glida runt. Det gick bra i en timme tills någon rapporterade att (min) Lars försvunnit. Förvirring utbröt och jag kände mig skyldig då jag inte haft koll bakåt i klungan. Dessutom var det ju Lars och han är ju minst sagt mitt ansvar. Därför föll det sig naturligt att jag vände för att leta upp honom, vilket jag fatalt misslyckades med. Istället körde jag hela passet i ensamhet med grymma skuldkänslor och känslan av att vara typ världens mest misslyckade och egoistiska flickvän som skiter i alla andra utom sig själv och sin egen träning.

Väl hemkommen visade det sig att Lars fått punktering men misslyckats få in luft i däcket då han inte haft ventilförlängare med sig (körde på högprofiliga hjul vilket iofs inte är så smart så här års). Han väntade några minuter men när ingen kom gick han till ett hus och bad dem ringa efter taxi. När jag kom hem var han med all rätt sur på mig.

Själva passet i sig var aptråkigt och gick dåligt. Jag kände mig fullkomligt usel på allt. Oförmögen att hålla ens nära 90 i kadens, värdelös på  kurvteknik och underkänd på att ligga på hjul, så det var iofs tur att gruppen slapp hasa runt på mig. På vägen hem kom mina klena ben knappt över 20km/h och jag tänkte att jag &### aldrig skulle ställa upp i någon cykeltävling, eller triathlontävling mer. Jag är nog för gammal som vissa på förbundet anser, viljesvag, klen och obildbar. 

Roligt däremot är att LarsA och Helen kommer över på middag ikväll. Dessutom är Tove, Eva Nyström, Lena i klubben samt ytterligare ett gäng svenskar i Florida och tävlar i IM. Vi kommer att följa dem med spänning.