Vill inte direkt påstå att det var med världens lättaste ben jag tog mig an dagens tempopass på cykel. Inte blev det lättare av att min trotjänare till träningskamrat Daniel föll ifrån redan efter 25min pga växelstrul. Det var inte utan att jag kände mig egotrippad och skurkaktig när jag beslutade mig för att köra ifrån honom. Det fanns tyvärr ingen återvändo, idag var den enda dagen för 2x1h i IM-fart! Men jag fick mitt straff - ännu tröttare ben!

Nu är jag nyss hemkommen från en avslappnande löptur på 1.10 Det tog en 15min för benen att hitta det där lätta steget då flytet infinner sig och det känns som man rullar fram, nästan helt ansträngningslöst. Med vinden mjukt i ryggen vände jag hemåt och medan jag sprang i mörkret längs med Ribban förundrandes jag över hur folktomt det var. Det är något meditativt över att  springa så, helt kravlöst och känna tyngden i hälen vid varje mickrovila innan det är dags för nästa löpsteg. Tankarna vandrar och försvinner, problem nystas upp och frågetecken rätas ut och efter ett tag glesnar tankarna ut till att slutligen upphöra helt. Då hörs bara de rytmiska andetagen och ljudet av tassande fötter mot den blöta asfalten. Att springa är en del av mig och tror mig ha svårt att känna mig hel utan att få göra det.