Direktlänk till inlägg 25 september 2007

Idrottare jordens avskum?

Av Camilla Lindholm - 25 september 2007 20:57

I dagens samhälle talas det vitt och brett om vikten att röra på sig för att må bra och minska risken för vällevnadssjukdomar. Därmed kan det tyckas logiskt att vi idrottare bör hyllas som samhällets hjältar, då vi både transporterar oss miljövänligt och sällan belastar sjukvården i onödan. Det är möjligt att vi konsumerar mer energi än genomsnittsmänniskan och på sätt dränerar jordens resurser mer än brukligt, men för övrigt torde vi både vara mer miljövänliga och mer kostnadseffektiva än gemene man.


Tyvärr ter sig åtminstone min verklighet annorlunda. Ide fall jag som idrottare uppsökt den allmänna sjukvården har jag omedelbart förpassats till en livstidslång kö och istället blivit tvungen att söka hjälp privat. Och, om ni tror att man som seriös idrottare idel får uppskattande lovord och hejarrop på sina dagliga träningsturer utefter vägarna  - ja då misstar ni er grovt. Visst tillhör det vanligheterna att folk ropar och tutar, men det är mer sällan av beundran än av förrakt och avsky för att du tar plats på vägen.  I vintras blev jag exempelvis utskälld efter noter av en knappt cykelkunnig äldre dam som jag "råkade" springa förbi. Mitt fel var just detta - jag sprang om henne och det var både oförskämt och livsfarligt.  Idag på väg till träningen lyckades jag bli påcyklad av en annan kvinna - antagligen med flit - som även när jag chockerat tittade upp pekade finger åt mig. Jag som oftast håller mig lugn i liknade situationer (man är ju både härdad och van numera) kunde idag inte behärska mig utan kontrade med en hel rad föga smickrande ord. Det är möjligt att detta enbart händer mig och att jag är en synnerligen burdus och vårdslös individ som inget bättre förtjänar. Men detta betvivlar jag starkt, då jag i samspråk med andra fått höra liknade berättelser.


Jag frågar mig vari problemet ligger?  När ni bilister aggressivt pekar in mot skogen, menar ni då verkligen allvar med att det är dit ni vill förpassa oss landsvägscyklister med våra smala punkakänsliga hjul?  Är kanhända vägen inte tillräckligt bred för oss båda? Vad försegår i er hjärna när ni tokgasar för att med nöd och näppe lyckas köra om, för att sekunden senare tvingas panikbromsa mitt framför mig bara för att ni ska hinna svänga? Varför tycks ni se som det som en utmaning att köra om en cyklist så nära det någonsin går och i omkörningsögonblicket hålla tutan nere aningen för länge.  Är det rädd ni vill att jag ska bli så kan jag redan nu meddela att ni stundtals lyckas. Men är det från vägarna ni vill förpassa mig så kan jag meddela att ni aldrig kommer att lyckas. Är det så att den infrastruktur som byggts upp i vårt svenska land helt är reserverad till bilburna, smått överviktiga lata soffpotatisar som aldrig tyckts suttit på en cykel eller ens tittat åt ett par löpskor. Kan vi verkligen inte samsas om det uppbyggda vägnätet och leva i samförstånd med varandra. Det skulle åtminstone vara min absoluta önskan att det blev så.


 

För övrigt kan jag glatt meddela att dagens träning bestod i 1.38 min lek/rehablöpning där jag bitvis var uppe och nosade på it3-fart. 1.38 är det längsta jag sprungit sedan jag vet inte när och det känns smått upphetsande. Morgondagen blir en andpaus från jobbet på högskolan (mån-tis har helt klart varit betungande) i förmån för en cykeltur med favoriterna Tove och Daniel med start 08.00. 08.00 undrar hur jag tänkte när jag jakande nickade till att det var en synnerligen god tid?   

 
ANNONS
 
Ingen bild

Rune

26 september 2007 13:49

Jag är ju mycket medveten om din inställning till att cykla ut vid åtta på morgonen - att det bara är soffpotatisar och slöfockar som ger sig iväg mitt på dagen och inte tidigare. Men det var ju skönt med lite sovmorgon i alla fall.
Och det var inte så många ilskna bilister idag heller. Jag fick ihop det till bara tre som pekade finger, två som tutade och en buss som försökte ramma oss, men missade. Det kanske är så att vi börjar bli accepterade nu...?

 
Ingen bild

Camilla

26 september 2007 14:12

:-)!!! Ja, tidiga mornar har något speciellt - grusiga ögon, omtöcknat sinne och okordinerade ben. Det är för härligt!

 
Katarina

Katarina

26 september 2007 15:03

Kan du inte skicka den här texten till Sydsvenskan eller något så folk får upp ögonen för hur pinsamma bilister och andra trafikanter är!
Vi råkade ut för en pinsam löpare härom kvällen, när vi skulle springa om med vagnen så ökade han:)
Kram Katarina o Emil

http://www.cykelmygg.se

 
Ingen bild

Kasper

26 september 2007 20:58

Tror ikke det er så meget bilisterne der er noget galt med, de er folks mentalitet.

Så er det ligemeget om de er gående, cyklende eller i bil. De er farlige ligemeget hvad de gør.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Camilla Lindholm - 13 augusti 2012 09:28

Tiden går och nästan hela sommaren har nu passerat. Långsamt blir jag bättre och denna vecka är det tänkt att jag ska börja träna lite lite mer vilket betyder en si så där 10-14h. Håll tummarna för att huvudet sitter kvar och armar och ben svarar - s...

Av Camilla Lindholm - 27 juni 2012 20:13

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen får man hela flaskans innehåll på tallriken. Det är väl det som brukar kallas för ketchupeffekten, eller som i mitt fall att det händer massor  av saker på en gång. Nu kan jag i och för sig inte hä...

Av Camilla Lindholm - 18 maj 2012 11:17

Phua vilken pärs det har varit. Efter magsjukan vars sviter fortfarande ger sig till känna genom en orolig och öm mage och lite andra besvär så börjar jag skönja ljuset i tunneln. I efterhand kan jag konstatera att det nog inte var jättebra att start...

Av Camilla Lindholm - 2 maj 2012 08:47

Såhär några dagar efteråt är det nästan komiskt det som hände i Holland. Tydligen var det inte meningen att jag skulle köra denna tävling - en favorit som jag vunnit 2år i rad. Strul har det varit en bra bit innan denna tävling men låt mig börja från...

Av Camilla Lindholm - 20 april 2012 11:10

och avsaknaden av att bara kila ner två trappor till ett framdukat frukost och middagsbord är total. Dagens ständiga fråga är numera - vad ska vi äta i dag då? Något som man kanske inte kan äta som huvudmål men ändock är fantastiskt gott är hemgjort ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se