I dagens samhälle talas det vitt och brett om vikten att röra på sig för att må bra och minska risken för vällevnadssjukdomar. Därmed kan det tyckas logiskt att vi idrottare bör hyllas som samhällets hjältar, då vi både transporterar oss miljövänligt och sällan belastar sjukvården i onödan. Det är möjligt att vi konsumerar mer energi än genomsnittsmänniskan och på sätt dränerar jordens resurser mer än brukligt, men för övrigt torde vi både vara mer miljövänliga och mer kostnadseffektiva än gemene man.

Tyvärr ter sig åtminstone min verklighet annorlunda. Ide fall jag som idrottare uppsökt den allmänna sjukvården har jag omedelbart förpassats till en livstidslång kö och istället blivit tvungen att söka hjälp privat. Och, om ni tror att man som seriös idrottare idel får uppskattande lovord och hejarrop på sina dagliga träningsturer utefter vägarna  - ja då misstar ni er grovt. Visst tillhör det vanligheterna att folk ropar och tutar, men det är mer sällan av beundran än av förrakt och avsky för att du tar plats på vägen.  I vintras blev jag exempelvis utskälld efter noter av en knappt cykelkunnig äldre dam som jag "råkade" springa förbi. Mitt fel var just detta - jag sprang om henne och det var både oförskämt och livsfarligt.  Idag på väg till träningen lyckades jag bli påcyklad av en annan kvinna - antagligen med flit - som även när jag chockerat tittade upp pekade finger åt mig. Jag som oftast håller mig lugn i liknade situationer (man är ju både härdad och van numera) kunde idag inte behärska mig utan kontrade med en hel rad föga smickrande ord. Det är möjligt att detta enbart händer mig och att jag är en synnerligen burdus och vårdslös individ som inget bättre förtjänar. Men detta betvivlar jag starkt, då jag i samspråk med andra fått höra liknade berättelser.

Jag frågar mig vari problemet ligger?  När ni bilister aggressivt pekar in mot skogen, menar ni då verkligen allvar med att det är dit ni vill förpassa oss landsvägscyklister med våra smala punkakänsliga hjul?  Är kanhända vägen inte tillräckligt bred för oss båda? Vad försegår i er hjärna när ni tokgasar för att med nöd och näppe lyckas köra om, för att sekunden senare tvingas panikbromsa mitt framför mig bara för att ni ska hinna svänga? Varför tycks ni se som det som en utmaning att köra om en cyklist så nära det någonsin går och i omkörningsögonblicket hålla tutan nere aningen för länge.  Är det rädd ni vill att jag ska bli så kan jag redan nu meddela att ni stundtals lyckas. Men är det från vägarna ni vill förpassa mig så kan jag meddela att ni aldrig kommer att lyckas. Är det så att den infrastruktur som byggts upp i vårt svenska land helt är reserverad till bilburna, smått överviktiga lata soffpotatisar som aldrig tyckts suttit på en cykel eller ens tittat åt ett par löpskor. Kan vi verkligen inte samsas om det uppbyggda vägnätet och leva i samförstånd med varandra. Det skulle åtminstone vara min absoluta önskan att det blev så.

För övrigt kan jag glatt meddela att dagens träning bestod i 1.38 min lek/rehablöpning där jag bitvis var uppe och nosade på it3-fart. 1.38 är det längsta jag sprungit sedan jag vet inte när och det känns smått upphetsande. Morgondagen blir en andpaus från jobbet på högskolan (mån-tis har helt klart varit betungande) i förmån för en cykeltur med favoriterna Tove och Daniel med start 08.00. 08.00 undrar hur jag tänkte när jag jakande nickade till att det var en synnerligen god tid?